Our beloved little baby girl is now 11 months old. How did that happen? It feels like life has never been without her.
She is now crawling all over the house and she stands up on her knees or right up against the sofa. Something she finds truly awesome is to crawl around and around the kitchen table to end up underneath her high chair and fiddle on the screws and such. She can do that or just sit on the living room carpet for literally hours and just do her thing, babbling quietly and examine her toys. Or beside me as I blog or other. She is amazing.
She’s been doing some sounds since a couple of weeks, tatatata mamamama papapapa dadadada but nothing precise. She reaches for things she wants and gives us stuff too. To wanting it back the second after. She cries only when she’s hungry, tired or hurt herself. Never just because. Except when we try to put her to bed to go to sleep by herself, then she becomes hysterical in 0.2 seconds. So we rock her to sleep or give her a bottle. But she’s been starting to accept to be put down even if she’s not completely asleep and that’s always something. She sleeps through the night since we stopped the nighttime feedings and wakes up around 7-8 in the morning.
Alva is such an incredibly kind little baby who is always satisfied, plays by herself, accepts my 1023 kisses a day and eats almost everything she’s served. She has seven long hairs on her head but the rest is quite bald. Six teeth and the world’s finest, chubby little legs. The only thing bad I could say about her is that she’s growing waaaaay too fast. One year in a month, I’m not ready!
Min älskade lilla flicka är nu 11 månader. Hur gick det till? Vi tittade på några snuttar video igår som vi filmade bara en kvart innan hon kom och det känns som en helt annan tid men samtidigt som i förra veckan…
Alva kryper nu fram snabbare än man hinner blinka och ställer sig upp själv på knä eller mot soffan. Nåt som hon tycker är fantastiskt roligt är att krypa varv efter varv runt köksbordet för att tillslut sätta sig under sin barnstol och pilla på skruvar och annat. Annars kan hon sitta där på vardagsrumsmattan, stilla småpratandes och undersöka sina leksaker, om och om igen. Hon har en eller två som pratar på franska och vi hoppas mormor kommer med några svenska nästa gång hon kommer :) Men hon kan faktiskt sitta där på mattan, eller brevid mitt skrivbord på övervåningen, med sina leksaker och bara hålla på själv i timmar. Ibland när vi lagar mat, äter eller städar t ex kan någon av oss helt plötsligt säga “Alva!” och springa dit och kolla vad hon gör. Men hon bara sitter där, lite som Ferdinand med sina blommor, och bara, bara är… Fantastiskt.
Hon har börjat säga tatatata mamamama papapapa dadadada men inget mer precist. Hon sträcker sig efter saker som hon vill ha och har nu börjat ge oss grejer också. Men vill ha tillbaka dem fort som attan. Hon gråter bara när hon är hungrig, trött eller gör sig illa. Aldrig bara för att. Förutom när det gäller att somna själv i hennes säng, då blir det hysteri på 0,2 sekunder om man skulle få för sig att försöka. Så vi vaggar henne eller ger välling för att hon ska somna och sen lägger vi henne i spjälsängen. Men hon börjar acceptera mer och mer att vi lägger ner henne innan hon sover helt och de senaste dagarna har hon faktiskt somnat själv tre gånger utan gråt. Men det är bara på dagen det funkar. Och sen har vi nätterna, nu är hon blivit förkyld (igen) så hon vaknar en eller två gånger men annars har hon faktiskt sovit genom hela nätterna i nästan en vecka nu! Sen vi inte ger nåt mer att äta på natten funkar det mycket bättre och hon vaknar runt 7-8 på morgonen.
Alva är en så otroligt snäll liten bebis som alltid är nöjd, leker för sig själv, accepterar cirka 1023 pussar om dagen och äter nästan allt som hon får. Hon har sju långa hårstrån på huvudet men resten är ganska kalt. Sex tänder och världens goaste knubbiga små lår. Det enda jag skulle kunna klaga på är att hon växer liiite för fort. Eller alldeles för fort. Ett år om en månad. Jag är inte redo!
Älskade unge!
åsa elin danielsson 